Jag får ju höra den kommentaren då och då. Ja alltså stackars Magnus för att vi har ett "gäng" hundar hemma. Vill bara förtydliga saker för de som tycker synd om min sambo. För det första så visste han vad han valde när han träffade mig för 11 år sedan, jag hade hundar då också och han har hela tiden vetat om mitt intresse. Magnus är inte intresserad av hundar, eller allt är ju relativt, jämför man med mig så är han inte intresserad av hundar ;).

Han har fått hundarna på köpet, som t.ex. vissa får styvbarn på köpet när de träffar någon ny. Han accepterar hundarna och han gillar dem, men han skulle absolut klara sig utan dem. Så eftersom hundarna är mitt intresse och det är jag som har valt att skaffa dem så är det också jag som tar hand om dem, jag kräver aldrig att Magnus ska ha hand om dem när jag reser bort, jobbar eller är på lektioner. Det är jag som sköter motion, utfodring, klovård, städning, rastning och allt annat som hör till. Visst frågar jag honom om hjälp, men det är vid ytterst få tillfällen och vill han inte så accepterar jag det. Eftersom han egentligen inte vill ha hundar och heller inte har valt att skaffa dem så lägger jag aldrig över något ansvar på honom. Visst kan vissa tycka att det är konstigt och tråkigt att man inte har hundarna tillsammans, men jag får acceptera att han inte är en hundmänniska samtidigt som han får acceptera att detta är mitt stora intresse.

Sen kan man ju tycka att det kostar pengar att ha hundar och det gör det absolut...MEN...jag röker inte, snusar inte, dricker och går ut väldigt sällan (på sin höjd 4-6 ggr per år kanske), köper sällan tidningar, varken dagstidningar eller veckotidningar, handlar väldigt sällan kläder och vid de få tillfällena som jag gör det då är det mest killarna som det handlas åt, jag har inget intresse i att shoppa och handlar väldigt sällan onödiga saker.

Så nej, det är inte synd om Magnus, han bor med väluppfostrade och lydiga hundar som är enkla att leva med, han kunde ha haft det mycket värre!